Jag vill, men jag kan inte!

Ofta får jag meddelanden från följare som skriver att de vill få ordning på sin ekonomi, men att de inte kan. Hand upp den som känner igen sig! ”Att vilja men inte kunna.” Det finns så många olika lager i den meningen tänker jag. Något som jag skulle vilja men som jag känner att jag inte kan, skulle i någon annans ögon se helt annorlunda ut. Därför tänker jag att det är viktigt att utgå från att var och en har sina begränsningar och att dessa kan se så himla olika ut.

Ett uttryck som jag ofta läser eller hör om är ”kan jag, så kan du!” Det är något med det uttrycket som skaver. Jag förstår att det är menat som peppande och uppmuntrande, men jag snubblar på det varje gång. Vill inte kasta sten i glashus, jag kan i ärlighetens namn inte svära mig fri från användning av uttrycket. Med största sannolikhet har jag också använt det i något sammanhang där jag har velat uppmuntra någon att nå längre. Ofta tycker jag att man kan se det i träningssammanhang eller i ekonomiska sammanhang. Kan jag springa ett maraton, så kan du! Kan jag spara till en miljon kronor, så kan du!

Men nej, det kanske jag inte kan. Eller vill för den delen… Återigen! Tack för peppen! Jag vet att ni menar väl, men uppmuntran för mig är att utgå från min situation och veta att jag kan ta ett steg i rätt riktning. Ja, okej… Om jag börjar att träna för ett maraton i dag, kommer jag troligen kunna genomföra ett maraton inom sinom tid. Detsamma gällande miljonen. Många bäckar små. Ett steg i taget.

Frågorna att ställa till sig själv är: Vill jag springa ett maraton? Vill jag spara ihop till en miljon? Är svaret ja, kör! Ta rygg på de som har nått de målen om det är målen du vill uppnå. Min poäng är att dagens samhälle uppmuntrar oss till ständiga stordåd. Det räcker sällan med att vara nöjd. Du ska vara fantastisk! Kvällen kan inte vara lagom mysig, den ska helst vara MAGISK! Det räcker inte med att ha lite lagom på sparkontot, nej, du ska bli EKONOMISK FRI. Helst innan 40 fyllda. Lufsa runt i elljusspåret? Nej, du ska springa en mara, helst göra en svensk klassiker!

Sticker jag ut nosen nu? Ja, kanske. Kanske sticker jag ut nosen mest för att påminna mig själv om att gräva där jag står. Utgå från mina egna målsättningar och inte andras. Vad funkar för mig och min familj? Hur vill jag/vi ha det? Känner jag mig ganska nöjd med tillvaron? Ja. Men åh vad bra! Då fortsätter jag lufsa runt i spåret (för att åtminstone behålla något sånär okej kondis). Har jag mål som känns rimliga för mig? Ja, det har jag. Då fortsätter jag att ta rygg på de som har kommit dit och så fokuserar jag på min resa. Mina steg i rätt riktning för mig.

Tillbaka där jag började. Känner du att du vill, men inte kan? Fundera först på om du verkligen vill få ordning på din ekonomi. För vill du och är villig att ta ett första steg, så säger jag att du kan. Inte för att jag eller någon annan kan. För att Du kan!

Tack för att du har läst! Hur tänker du? Lämna mer än gärna en kommentar eller gilla inlägget.

Hälsningar Karin/Budgetfröken