Barn och fattigdom

Två ord som inte hör ihop för fem öre (bokstavligen talat). Barn är barn och alla barn borde få äta sig mätta, ha varma kläder när det är kallt, sova i en egen säng och slippa känna oro över huruvida pengarna ska räcka månaden ut eller ej. Långt från alla barn känner sig trygga av olika anledningar, brist på pengar är tyvärr en stor bidragande orsak till denna otrygga tillvaro.

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina egna erfarenheter av barnfattigdom och hur det är att växa upp med en ständig oro för familjens ekonomi. Då, när jag var barn, lärde jag mig tidigt att inte önska mig saker, inte vilja åka på läger eller vissa utflykter. Inte ”bry mig” om kläder och utseende. Sällan eller aldrig identifiera behov som kostade pengar. Visst låter det bra på sätt och vis, det där med att inte bry sig om kläder och utseende, men tro mig, det var inte av etiska skäl, det var en förfinad strategi för att inte behöva belasta mina föräldrar med behov som skulle kosta pengar.

Kanske inbillar jag mig bara, men i mitt yrke som lärare ser jag de här barnen hela tiden. Barn som utvecklar olika strategier för att hantera avsaknad av pengar. De fryser inte, de vill inte följa med kompisen till äventyrslandet eftersom ”det ändå verkar vara så tråkigt där”. Barn som skrattar åt sig själva när de har glömt det eller det hemma när sakerna istället borde ligga i skolväskan. Om de har någon skolväska över huvud taget. Eller det omvända, barn som försöker ge sken av att allt är bra, ja, helt perfekt faktiskt… Barn som försöker hålla samma tempo med kläder, aktiviteter och semestrar. Barn som tvingas ljuga om presenter, semestrar och äventyr. Listan kan göras hur lång som helst, för som ni redan vet, barn är så påhittiga och omtänksamma. De vill inget annat än att skydda sina föräldrar, syskon och sig själva från oro.

Majblommans hemsida

Samtidigt visar kvalitativ forskning att barn i långvarig ekonomisk utsatthet tar till typiska sätt att hantera familjer, pengar och kompisar. Stina Fernqvist intervjuer med barn visar att de anstränger sig för att klara av livet i familj där pengar saknas. Deras uppträdande följer tre mönster:

  1. Barn ser till att vara sparsamma med pengar och försiktigt med saker. Detta kallas resursstrategier. 
  2. Barn tar ansvar för familjen genom att inte uttrycka några stora behov. De hjälper också kompisar som har det likadant. Detta kallas ansvarsstrategier. 
  3. Barn anstränger sig för att leva som kompisar med familjer där pengarna räcker, eller så försöker de låtsas leva så. Det kan handla om att barn tackar nej till aktiviteter som kostar pengar. Detta kallas prestationsstrategier.
Bild lånad från: Majblomman

Som tur är finns det hjälp att få och hjälp att ge. Majblomman är en ideell barnrättsorganisation som arbetar för att motverka barnfattigdom i Sverige. Där finns en massa bra information att ta del av och framförallt där finns hjälp att få om du som läser detta inte får ekonomin för dig och ditt/dina barn att gå ihop. För oss andra som har en fungerande ekonomi, vi kan vara med och stötta genom engångsbidrag eller månadsbidrag. Jag stöttar Majblomman genom att vara månadsgivare, men även genom att sprida information om att de finns (ej betalt samarbete, bara genuin tro på att deras arbete gör skillnad). Om du har möjlighet, var med och motverka barnfattigdom i Sverige du med!

Tack för att du läser, gillar och delar vidare. Lämna gärna en kommentar!

Hälsningar Karin/Budgetfröken

6 kommentarer på “Barn och fattigdom

  1. Så upplysande och viktigt! När jag läser vad du skriver tänker jag att det också finns ett annat ansvar att ta för oss som inte behöver leva i ekonomisk utsatthet och det handlar om vilka konsumtionsmönster vi förmedlar till våra barn. Hetsen att ha finast, dyrast och nyast är skyhög i samhället, inte minst bland barnen. Det gagnar definitivt inte den som inte har möjlighet att hänga med.

    Gillad av 1 person

  2. Det väcker mycket tankar om min egen uppväxt… En annan tid med familjeförsörjare och hemmafru. Snävt med pengar, men med en mamma som höll hårt i pengarna. Inga semesterresor, kläder som var ”inne”. Jag upplevde det inte då som fattigdom, det var bara som det var på 70-talet.
    Att maten var noga uträknad hur mycket man fick lovat äta vid middagen, tex.
    Men aldrig heller aldrig något prat om pengar. ”Vi har inte råd”. Men aldrig varför vi inte hade råd. Så jag hade inget ekonomiskt tänk alls med mig hemifrån.
    Hemkunskapen, där fick vi möblera vår första lägenhet i papper och drömmar. Aldrig hur vi skulle göra för att förverkliga våra drömmar…
    Aldrig hur viktigt det var med fortsatta studier, både för välmående och ekonomi. Eller vikten av ekonomisk trygghet. Tänker mig att idag är barnfattigdomen i städerna så mycket hårdare. Att klasskillnaderna är tydligare. Upplever det med anhörig som är lärare. Hon bor i ett välmående område, men arbetar i ett område som är socialt utsatt.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s